Det här med att blogga verkar inte vara min grej. Inte för att jag tor att det är någon som hittar hit, och kan läsa om min otroligt spännande vardag...

Just nu känns livet helt åt helvete. De senaste 3 veckorna har jag inte somnar en gång innan klockan 1 oftast inte tidigare än 2 och klockan ringer halv 7. Detta börjar tära på kroppen och jag känner hur matlusten sakta försvinner om jag ens får behålla det jag stoppar i mig. Detta har gjort mig så svag. Minsta lilla motgång gör att tårarna börjar strömma ner, eller om folk visar att dem faktiskt bryr sig så blir jag så rörd att jag inte kan hålla tillbaka. Jag har alltid varit uppväxt med att man ska inte känna efter så mycket och fortsätta som vanligt över. om man mår dåligt. Därför får jag den reaktionen nu när människor visar att dem bryr sig och frågar hur det är. Jag märker på mig själv hur mitt humör sviktar, ena stunden glad, andra arg och nästa helt förtvivlad och jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har aldrig haft det såhär förut, klart man har haft sömnproblem tidigare, men inte alls av samma grad. Hela min kropp ballar hur på mig och det syns, det är inte så vackert med svarta ringar under ögonen som en utsliten 40 åring har. Jag är inte den som klagar jag brukar bita ihop och försöka så gott jag kan ändå, nu har det gått till en gräns och jag orkar inte ta i längre. Allt hamnar åt sidan och de saker som brukar få mig glad gör mig snarare frustrerad.
Jag kan inte säga att jag har haft en jobbig uppväxt, det har väl varit en helt normal uppväxt utan några vidare bekymmer, därför är denna känslan så ovan för mig, att känna sig helt ensam även om man har folk omkring sig dom bryr sig. Jag har alltid varit den glada tjejen utan problem, jag är inte den tjejen längre. Ett leende är ganska svårt att få fram även om det ska vara ett riktigt leende. Det är så lätt att bara ta på sig masken och låtsas som om ingenting är fel. Jag orkar inte göra det längre.
Jag vill må bra, jag vill vara lycklig, jag vill känna mig älskad!